Det första intrycket man får av Xolani är att han är en smart och blyg kille som helst inte yttrar sig i onödan. Under flera tillfällen under de fyra dagar vi tillbringar i skolan träffar vi Xolani och precis som vårt intryck antyder är han en blygsam kille som också har ett stort hjärta. Varmt berättar han att hans familj betyder allt för honom och han ser ljust på framtiden. När vi tar tillfället i akt och frågar honom om en intervju breder ett försynt leende ut sig i hans ansikte.

”Min familj består av min mamma, mina två systrar och mina två bröder” berättar han stolt. ”Men jag bor hemma hos min moster.” Anledningen att han och några av hans syskon inte bor hemma längre är på grund av faderns bortgång för två år sedan. När det kommer på tal suckar Xolani. ”Jag brukar få hjälpa till att handla hem mat och andra saker som behövs ” Han rättar till sin sittställning på stolen och sorgen över bortgången av hans pappa visar sig samtidigt tydligt i hans ögon.

En tyst stund uppstår innan intervjun fortsätter och han berättar att han måste gå hela vägen till skolan varje dag, vilket är en kilometervis lång sträcka. Men oftast har han sällskap av åtminstone ett av sina syskon och ett par vänner som även de går på skolan.

Vad Xolani tycker om att gå i skolan visar sig tydligt i hans ansikte när ämnet kommer på tal. Med ett stort leende berättar han att han är mycket förtjust i skolan och säger att han är lyckligt lottad som har fått möjligheten till att utbilda sig. Xolani har bara ett år kvar på Mthanti High School av sina tre år där och favoritämnet är naturkunskap och språk.

”Det är mycket intressant att lära sig olika språk och jag skulle i framtiden vilja besöka, kanske till och med bo, i andra länder. Jag hoppas inom en snar framtid åka till ert land och lära mig lite svenska.” Han nickar och ser för ett ögonblick allvarlig ut. ”Då får jag kanske till och med uppleva snö!” lägger han generat till och ler.

Under samtalet närmar sig en lite yngre tjej från skolgården och springer fram till Xolani. Lite generad säger han något till henne, varpå hon ger oss ett snabbt leende innan hon springer vidare. Med neråtlutat huvud berättar han för oss att det var hans yngre syster och ursäktar avbrottet.

”Efter jag har gått ut skolan, om jag bli godkänd det vill säga, ska jag försöka utbilda mig till ingenjör. Jag vet ännu inte var någonstans.”

 

Vi frågar vad hans mål med livet är bortsett från att bli ingenjör. ”När jag har utbildat mig till ingenjör ska jag bygga mig ett stort hus och jag skulle vilja hjälpa min familj genom att även bygga dem ett stort och vackert hus. Jag vill kunna köpa massor med saker till dem.”

När han berättar detta förstår man hur mycket hans familj betyder för honom och att han kommer gör allt för att de ska få det så bra som möjligt. Vidare berättar han att en av hans drömmar är att äga en ”workshop” som skulle göra det möjlighet för honom att hjälpa andra människor i omgivningen. I området där han bor är fattigdomen stor då många är arbetslösa. Han påpekar att det är stor skillnad över hur rikedomen är fördelad i landet. För att göra skillnaden mellan Sydafrika och Sverige mer påtaglig förklarar han att det inte finns någon elektricitet där han bor och att detta är situationen för många i byn.
”Sparsamhet är mycket viktigt. Allt ska användas klokt.” hävdar han bestämt.

När frågan om vilka åtgärder landets regering tar till för att minska spridningen av sjukdomen AIDS/HIV ställs, funderar Xolani efter ett tag. Han verkar lite osäker på vad han ska svara. ”Regeringen hjälper till att fixa hus till drabbade och gratis kondomer ges av sjukhus.” Vidare säger han att sjukhusen ger medicinering till sjuka människor och sprider ut information om sjukdomen och hur illa situationen är i landet. Det är oklart över hur många som lider av sjukdomen i skolan då många håller tyst om det eller inte vill ta reda på om de är Hiv-positiva eller inte.

Han säger att apartheidsystemet inte har påverkat honom eller hans familj, då apartheid inte hade särskilt stor påverkan på området där han bor. Detta kan delvis bero på fåtalet vita människor som bodde i Ndumo. Själv har han inget minne av apartheideran eftersom han endast var några år gammal när systemet upplöstes.

Med tanke på Xolanis framtidsdrömmar och motivationen till varför han vill uppfylla dessa, kan man säga att det skulle vara svårt att hitta en liknande person i Sverige. För vilken ungdom idag skulle vilja skaffa ett jobb för att kunna försörja sin familj? I och för sig har vi inte samma läge eller situation som folk i Sydafrika befinner sig i, men ändå känner man på sig att den ödmjukhet som finns i Xolani inte finns hos lika många människor här i Sverige.

 

När vi säger hejdå till honom den sista dagen i skolan och vinkar åt honom då bilen rullar ut från skolgården vinkar han tillbaka till oss. Fortfarande med ett leende på läpparna.