Både direkt och indirekt. Jag tycker att man är rofylld om man är fattig och om man är rik oroar min sig bara hela tiden för att människor vill en något illa. Om man inte har jättemycket pengar oroar man sig inte utan du kan sova lugnt om nätterna. Det är därför vi delar med oss. Om du är hungrig måste jag ge dig mat. Jag låter dig inte svälta! Detta ska ske utan att jag förväntar mig något i gengäld. Det är så vi lever.”
”Som du förstår har vi inte mycket pengar, men det lilla vi får delar vi med oss av.”
När vi frågar Mr. Mthethwa om apartheideran och hur han och hans familj påverkades av denna tar en allvarlig min plats i ansiktet på honom. Han lyfter handen och pekar ut över trädgården, bort mot ett par gravstenar som står under ett träd.
”Där borta ligger min bror. Min yngre bror. Vi stannar med våra döda. Vi kremerar inte och inte heller begraver vi dem på kyrkogårdar. Vi stannar med dem. Den där.” säger han och pekar bort mot den andra gravstenen som står bredvid hans brors sten. ”... är min pappas grav. Jag har en lång historia att berätta om detta.”
Trots att historien är smärtsam berättar han den lugnt och stilla. Han tar en kort paus innan han fortsätter; ”Min bror flydde landet 1975 och åkte först till Moçambique,sedan till Ryssland och Tyskland och därefter till Bulgarien. Efter ett tag kom han tillbaka till Afrika och förflyttade sig mellan flera afrikanska länder. Under den här tiden då han gömde sig från regeringen greps mina föräldrar mitt i natten av polisen och fördes bort till, en för dem, främmande plats som låg långt hemifrån. De blev förhörda om min bror och de svarade att det inte visste var han befann sig. Polisen slog dem. Min far misshandlades så svårt att han avled.”
”Min bror var där tillsammans med Nelson Mandela och spenderade 17 år på Robben Island...”
”När jag fortfarande gick i skolan kom de dit för att förhöra mig och ibland kom de med brev som sa att jag visste var min bror befann sig. Det kunde stå att jag visste att han skulle komma tillbaka till landet för att störta regeringen.
De sa till mig att skriva under och jag skrev under även om jag inte visste vad jag skrev på. De kunde också ibland komma till mig under skolloven och förfölja mig. De kollade vad jag gjorde och vilka ämnen jag läste, fast jag sa till dem att jag bara ville bli en hälsoinspektör.” Han skakar sorgset på huvudet innan han tar till orda igen.
”När min bror kom tillbaka år 1979 såg jag i tidningen att den tolfte efterlyste terroristen hade blivit tillfångatagen. Terroristernas namn nämndes i tidningen och jag såg hans namn där. Rättegången mot honom tog två år och under den här tiden pratade jag bara med honom i telefon och jag kunde knappt höra vad han sa. Jag fick inte besöka honom förrän många år senare. Efter rättegången sattes han på Robben Island. Min bror var där tillsammans med Nelson Mandela och spenderade 17 år på Robben Island innan han kom tillbaka år 1991.”
Under tiden då hans bror satt fängslad på Robben Island gjorde regeringen allting för att det skulle bli så svårt för de anhöriga som möjligt att kontakta sina fänglade familjemedlemmar. De läste bland annat igenom deras brev innan de överlämnades och frågade vilket språk de tänkte använda när de mötte sina fängslade nära och kära. Det gällde också att vara i tid för att hinna med båten över till ön, annars blev man kvarlämnad.
”Även i ert land, Sverige, fanns det människor som representerade ANC (African Nation Congress). Över hela världen hyste folk medlidande med oss. När min bror var på Robben Island kunde jag få brev från Storbritannien eller Schweiz där folk uttryckte sitt stöd. Innan man fick besöka någon på Robben Island var man tvungen att skriva en ansökan till polisministern i Johannesburg/Pretoria. Sedan skulle man bli godkänd, men tillslut fick man ändå bara träffa personen i 45 minuter. Under det här mötet var det inte som vi sitter nu, utan vi var åtskilda från varandra. Det var så att vi led.” berättar han och ser sorgsen ut. Ändå märker man som lyssnare att det är ett ämne han vill prata om.
”Förut var en svart man inte en medborgare i landet. Vi visste inte var vi hörde hemma för vi hörde inte hemma här.”
”När ANC tog makten år 1994 blev vi fria. Förut var en svart man inte en medborgare i landet. Vi visste inte var vi hörde hemma för vi hörde inte hemma här. Vi hade ingenstans att ta vägen.” Han tar en paus och tittar på oss, som om han inser att vi som fria, svenska medborgare inte riktigt kan sätta oss in i en situation som den han försöker beskriva för oss. Han fortsätter därefter lugnt; ”Det är som om du tänker dig att du inte är en svensk person men du blev ändå född i Sverige och du inte har ett pass så du kan resa runt. Men nu blev vi fria!”
Trots att Mr. Mthethwa är en mycket upptagen man berättar han ändå med ett leende att han visst har lite fritid ibland. På sin lediga tid går han gärna och simmar, något som han också påpekar är ett väldigt bra knep för att klara av den stekande värmen i Ndumo. Ändå hävdar han bestämt att han inte skulle vilja byta ut landsbygden mot att istället bo i en stad. ”När jag behöver något åker jag in till staden. Jag levde där länge med nu tycker jag om landsbygden. Det är rofyllt här.”
Tur är väl det. Med all Mr. Mthethwas hjälp och engagemang har skolans utveckling ändå gått i rätt riktning. Det är mycket som behöver ordnas på skolan, men en man som Mr. Mthethwa ger ändå intrycket av kontroll och lugn. En godhjärtad person som vigt sitt liv till att förändra till det bättre och en sak är given; det är verkligen rätt man för rätt jobb.
